Blogg gratis Logga in

Mina tankar

minatankar | 24 Aug, 2013 | Mina tankar | (1691 Läst)

Vem kunde tro det

Galet är ordet som pluppar upp i mitt huvud när jag tänker på att jag har klarat av att springa ett halvmaraton! 2,1 mil klarade min kropp av att springa.. Stolt är nästa ord.. Fy fan vad bra jag är!!

Det var ju naturligtvis ingen walk in the park och nog fick jag kämpa allt, men jag gjorde det och jag gjorde det på 2 timmar och 22 minuter!! Det första milen gick ganska så lekande lätt, det kändes som att jag flöt fram.. Kanske gick det lite för fort så jag sänkte tempot en aning, jag började känna av mitt högra knä så det var väl en bra idé tyckte jag..

När jag började närma mig 16 km så kom smärtan i höftböjarmuskeln och det gjorde så jävla ont att jag ville bara skrika rakt ut.. Men ge upp, nä ni det fanns inte.. Jag kämpade på och tempot blev ju därefter, med höftont och knäont så går det inte så fort.. Så började ju backarna komma och när jag då skulle ta mig upp för den första långa backen så kändes det som att någon stack en kniv rakt in i höften.. Det var bara att gå..

Smärtan minskade lite när jag gick så då bestämde jag mig för att strategin dom sista kilometerna var att gå i uppförsbackarna, dom små gick bra men inte i dom branta.. Sagt och gjort och det var det som tog mig i mål.. Inte nog med detta så hade jag jäkligt ont under fötterna som sen visade vara trevliga små blåsor som utvecklats sig.. Men gav mig det gjorde jag inte och det är jag oerhört stolt över..:o)

Detta kommer att göras om i framtiden för det är ju så fantastiskt roligt att springa och att springa lopp framför allt.. Så inspirerande när det står människor efter vägen och verkligen hejar på en gör att man får den där lilla kicken att bara fortsätta.. Drömmen vore ju att kunna klara att springa en hel mara, men vi får väl se vad kroppen säger..

Just nu lyssnar jag på kroppen och försöker springa en massa återhämtningspass för den 31/8 är det kraftjoggen och helgen efter det så åker vi ner till Stockholm för att springa tjejmilen.. När jag tänker på det så känns det som en mumsbit i jämförelse..:o)

//Åsa




minatankar | 08 Aug, 2013 | Mina tankar | (737 Läst)

Kärleken till ett lag

Jag är en lagspelare, gillar när man är en grupp människor som drar mot samma mål och ställer upp för varandra och litar på varandra.. Vet inte varför det är så men så har det alltid varit.. Vare sig det gäller det privata eller jobbet.. Jag gillar när man jobbar tillsammans.. Jag har absolut inga problem med att fixa saker själv eller vara själv, tvärtom så tycker jag att det är rätt så skönt emellanåt.. Som en kontrast till allt det gruppiga..

Antagligen därför som jag är så intresserad av allt vad lagsport heter och framförallt då fotboll.. Det är så häftigt att se när en grupp med ett utsatt mål uppnå det och glädjen det framkallar.. Både hos spelarna och hos supportrarna..

Det har vart fantastiskt att få haft det privilegiet att tillhöra ett lag, jag saknar det... När man tillhör ett lag så kommer man naturligtvis inte överens med alla, så är det ju.. Det är en bunt människor som har satts ihop för att dom är duktiga och gillar det dom håller på med.. Men det spelar ingen roll om man inte kommer överens, för man har ett gemensamt mål som man ska uppnå.. Man strävar efter samma sak och då har det ingen betydelse vilka man gillar eller inte gillar på det rent personliga planet..

När man är en lagspelare så får man (i alla fall i dom klubbar jag spelat i) från dag 1 veta att här finns inget annat än laget.. Laget går före jaget, ALLTID.. Passar det inte så vet man vart dörren är.. Det passar mig.. Man är ärlig med sina avsikter och man står för vad man säger.. Man visar respekt mot både sina lagkamrater, klubben och dom supportrar som stöttar en genom bra och dåliga tider..

Mitt fotbolls intresse är något som jag haft i princip hela mitt liv och det är få av mina vänner (om ens någon), både nära och ytligt bekanta, som förstår sig på min passion.. Men mest min passion för mitt kära Liverpool.. Det finns två, eller rättare sagt det fanns två som förstod och förstår mig.. En var min lillebror och en är min pappa.. Vi delade/delar samma passion för detta lag och även för allt vad det laget och den klubben står för.. Allt det som vi värdesätter som supporter och även som gamla avdankade fotbollsspelare och tränare..

När då en av spelarna i mitt kära Liverpool vanhedrar klubben och sätter jaget framför laget då går jag i taket.. Att man har ambitioner som fotbollsspelare det förstår jag till fullo och framförallt om man spelar på den nivån som spelarna i Liverpool gör.. Sen vet jag också att den lojaliteten som man måste ha för att dedikera hela sin karriär åt ett och samma lag, den är väldigt ovanlig idag och knappast något man som supporter kan kräva..

Men däremot så tycker jag att man som supporter kan kräva den typ av lojalitet där man gör allt man kan för klubben man spelar för.. Att man är lojal mot det kontrakt man skrivit, att man står för vad man har sagt och framförallt att man är ärlig! Men framförallt så drar man inte klubben jag älskar i smutsen på det sättet som Suarez har gjort för att sen tro att jag som supporter ska förstå hans ambitioner och tycka att det är okej.. Nope!! Det kommer inte att hända.. Är så satans less på bortskämda småglin som inte vet vad ordet solidaritet betyder och som tror att dom kan bete sig hur som helst bara för att dom är duktiga fotbollsspelare..

Naturligtvis vill jag att det ska gå så bra som möjligt för Liverpool och jag skulle verkligen älska att se laget spela CL igen och framförallt vinna ligan.. Men framförallt så älskar jag att se när spelarna älskar att spela i Liverpool, jag älskar glädjen dom visar när det går bra och även om det smärtar, så älskar jag att se deras tomma blickar när det inte går så bra.. För det betyder att dom vill spela för Liverpool och att ambitionerna är att bli så mycket bättre och strävan är att ta Liverpool till den platsen som klubben en gång varit.. Världens bästa!

Nu hoppas jag verkligen att klubben står vid sitt ord och håller fast vid sin synpunkt.. Ska han säljas så ska det kosta och han säljs definitivt inte till Arsenal.. Brendan har redan bemött Suarez senaste utspel på bästa möjliga sätt vilket gör mig till en stolt Liverpool supporter.. Det fiinns ingen spelare som är större än klubben.. Inte ens du Luis Suarez..

The name on the back of our shirt will never be as important as the crest on the front..

//Åsa




minatankar | 07 Aug, 2013 | Mina tankar | (666 Läst)

Lite funderingar

Nu har hjärnan fått brottas med lite tankar under några dagar och nu känner jag att det är dax att blow of some steam!

För det första så ska jag ge mig in i debatten om barnmisshandel. Vart drar man gränsen för det egentligen? All sorts av våld när det gäller barn är fruktansvärd på alla sätt och vis, vare sig det är psykisk eller fysisk.. Något som dock få uppmärksammar är den misshandel som fler och fler barn måste utstå utan att någon enda människa gör något åt det.. Det är fetman.

Hur kan det vara berättigat att låta sina barn bli tjockare och tjockare? Varför gör ingen något? Vårdpersonal har anmälningsplikt om dom märker att något barn blir fysiskt misshandlat.. Varför gör man inget när barnen har uppenbara problem med fetma? Jag förstår att det är en känslig fråga men för mig är det också barnmisshandel!

Barnen själva kan inte hållas ansvariga för detta då det helt och fullt är föräldrarnas ansvar vad barnen stoppar i sig.. Bryr man sig inte som förälder eller orkar man inte? Förhoppningsvis så är det väl inte något föräldrarna gör fullt medvetet men dom bidrar i alla fall till barnmisshandel.. Visst mycket handlar ju naturligtvis om okunskap men visst måste väl föräldrarna se!

Kanske låter hårt men jag tycker ändå att vi blir mer och mer medvetna om ett sunt leverne så det borde inte vara så svårt att se att det inte är normalt för ett barn att ha hängmage.. Sen vet jag att det är svårt att ta sig ur ett matmissbruk eller en dålig vana.. Men då borde skolan och sjukvården finnas där som stöd och guida föräldrar och barn in på rätt väg.. Vi måste vara rädda om våra barn, för det blir ett helvete för dom när dom blir äldre och ska måsta leva med dålig självkänsla och självförtroende över något som inte hade behövt vara..

Från det ena till det andra..

Häromdagen stod jag i kön på vår lilla Ica butik hemma och då slog det mig igen som så många gånger förut.. Vad är det med folk och stå i kö? Visst vi är duktiga på att stå i kö.. Men varför i hela fridens dagar måste man stå 2 cm bakom den som står framför? När jag lägger upp mina varor på bandet och av någon anledning måste vända på mig eller ta ett steg bakåt så håller jag på att falla över den ivriga människan som står bakom..

Visst kan man väl för guds skull få lite space när man står och ska betala? Vad är det som ska gå fortare för att man står kloss i rygg på den som står framför? När detta händer så brukar jag se till att det går ännu långsammare och stå kvar vid början av bandet lite extra länge bara för att jävlas..:o) Ses inte med blida ögon kan jag säga.. Fast för mig är det lika roligt varje gång.. Det har till och med hänt att när jag står och betalar att jag ursäktar mig genom att säga: Förlåt men jag ska bara betala först om det är oki för dig..

//Åsa




En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor