Blogg gratis Logga in

Mina tankar

minatankar | 27 Jul, 2013 | Mina tankar | (697 Läst)

Tacksamhet

Jag kan gnälla, jag kan klaga och jag kan tycka oerhört synd om mig själv.. Kanske inte så högt och ljudligt eller speciellt ofta, i alla fall tycker inte jag det, men det händer..Jag kan även vara pessimistisk även om det händer betydligt mer sällan än de ovanstående verben.. Jag tycker dock att det har man rätt till att göra som människa.. Man kan inte alltid vara på topp även om jag i alla fall strävar efter att inte slösa en massa negativ energi omkring mig.. Funkar inte jämt men det är något som jag jobbar med ständigt..

Trots mina vedermödor och sorger som finns i mitt liv så har jag så oerhört mycket att vara tacksam över!
Jag är frisk ( ja åtminstone inget livshotande)
Jag kan röra mig fritt utan att vara beroende av någon.
Jag kan träna och springa nästan hur mycket jag vill (med tanke på åldern :o))
Jag har en underbar fru som står ut med mig i nöd och lust.
Jag har en mamma, en pappa, en Kenneth och en Linn som ger mig kärlek och som jag har fina relationer till.
Jag har fantastiska vänner som betyder ofantligt mycket för mig.
Jag har ett jobb som jag älskar att gå till, där jag känner att jag gör nytta varje dag.
Jag har pengar (inte i överflöd) så att jag klarar av att äta mig mätt och oftast göra dom sakerna som jag vill.

Visst finns det saker, människor och djur som saknas i mitt liv.. Det är just det som saknas som gör att ibland så blir mitt sinne mörkt och tungt och jag klarar inte alltid av att vara så som jag vill vara.. Men då får det väl vara så tänker jag.. Det viktigaste för mig i dessa stunder är att inte glömma bort de saker som jag har att vara tacksam över, det är dom sakerna som gör att jag tar mig ur de dåliga dagarna lite starkare för varje gång..

//Åsa




minatankar | 20 Jul, 2013 | Mina tankar | (442 Läst)

Balsam för kropp och själ

Träning har alltid varit en stor del av mitt liv åtminstone i perioder.. Allt började vid ungefär 12 års ålder när jag först kom i kontakt med fotbollen.. Från början inte så många gånger i veckan men som ökades med åren.. Jag har aldrig vart någon råtalang utan har alltid fått jobba lite extra för att lyckas.. Ingen större bollkänsla utan det jag idag har, är byggd på träning och åter träning.. Jag lyckades inte komma speciellt långt inom fotbollen pga min brist på talang.. Men jag hade kul och gillade att träna..

Ni som spelat fotboll vet att även om man har talang så tränas det rätt hårt.. Det är konditionsträning, teknikträning och skotträning.. Taktiken ska oxå slipas.. Jag slutade efter några år när jag förstod att jag inte skulle komma så mycket längre än till Sunnanås B-lag på sin höjd.. Fram tills dess så hade jag ändå hoppats att chansen skulle dyka upp, att jag skulle lyckas pga min vinnarskalle.. Men icke..

Från början var det rätt så skönt att slippa den hårda träningen och bara slappa.. Efter ett tag så började kroppen längta efter den igen och min karriär som innebandyspelare inleddes.. Fantastiskt kul!! Mycket träning och kroppen började må bättre igen.. Det var samma sak här egentligen, hårdare träning för mig med tanke på brist på större talang.. Man kommer dock rätt så långt på vilja och bestämdhet.. Det förde mig ända ner till Stockholm, Balrog och ett SM-brons.. Visst jag var inte någon startspelare alltid men jag var delaktig..:o) Knäna satte dock stopp för den karriären..

Åter till soffsittandet ett tag.. Ni som tränar och har tränat vet att det går rätt så fort för kroppen att tappa den kondition den var i när man slutade träna.. När jag så blev less på det igen så blev det gymkort och ett jobb som brevbärare.. Men på något sätt så har det vart svårt för mig att träna när jag inte har en speciell tid att passa eller schemalagda träningar att gå till.. Vet egentligen inte varför.. Så här i efterhand så är det jäkligt trist och jag kan banna mig själv för det, även om jag inte kan göra ett dyft åt det.. Tänk om jag hade fortsatt min hårda träning?

Springa har jag alltid gillat men tyvärr så har jag gjort som dom flesta gör.. När jag väl har bestämt mig för att börja så har jag gått ut för hårt, vilket har inneburit att det blivit för jobbigt och så har jag skitigt i det.. Tillfällena är oändligt många då jag börjat springa för att sluta nästan direkt.. Visst är det märkligt? För saken är den att när man väl har den konditionen så att man kan springa utan att det är kräkjobbigt så finns det ingen bättre balsam för själen än just löpning..

För två år sedan drygt så körde jag igång min träning igen och denna gång så tog jag det lugnt i början.. Detta har lett till att jag idag kan springa låångt.. Jag springer inte för att jaga tider, jag springer inte för att bli bäst och jag tävlar inte med någon, inte ens med mig själv.. Jag springer för att det är så jäkla skönt! Kroppen mår bra och jag känner inte samma sug efter skräpmat och godis som jag gjorde förut.. Jag dricker inte lika mycket alkohol (även om jag aldrig har vart en storkonsument) för att det försämrar min träning..

Jag längtar efter nästa träningspass nästan direkt jag avslutat det jag håller på med.. Det är fantastiskt och denna gång ska jag inte bli en soffsittare igen som önskar att jag orkade fara ut och träna men inte gör det.. Jag springer lopp, åker skidor och cyklar.. Det känns inte som att det finns några hinder alls, inte ens tiden.. För jag prioriterar på ett helt annat sätt nu än vad jag gjorde förut.. Sen gör det ju saken mycket lättare att jag har en underbar fru som peppar mig och tycker att löpning och träning är lika roligt som jag..:o)

Men det absolut bästa med löpningen är att man behöver inte ha talang, man behöver inte kämpa så hårt för att kunna springa.. Det räcker med intresse, ett par fungerande ben, ett par skor, rätt träningskläder och musik i öronen.. I alla fall för mig..

//Åsa




minatankar | 19 Jul, 2013 | Mina tankar | (394 Läst)

Tillräcklig i otillräckligheten

I min inre krets är det en när och kär som just nu går igenom något extremt jobbigt.. Jag har känt henne så länge jag har levt och hon betyder så oerhört mycket för mig.. Jag önskar så att jag kunde göra mer för henne.. Jag önskar att jag kunde ta bort hennes smärta, hennes sorg och allt det onda som händer i hennes liv just nu.. Hur mycket jag än vill så går det inte.. Jag gör så gott jag kan och jag vet att hon vet det.. Men ändå.. Jag skulle vilja göra mer..

Det är frustrerande att mitt i all tillräcklighet vara totalt otillräcklig och maktlös.. Finns inget mer jag kan göra än att vara där för henne.. Lyssna, trösta, skratta och gråta.. Då och då komma med en tanke.. Det är svårt när man inte har vart med om detta förut eller gått igenom det själv.. Sorgen kan jag relatera till även om det inte är riktigt samma sak.. Men resten då?

Du är stark och en riktig kämpe! Du inspirerar mig och jag blir ödmjuk och respektfull när jag ser din kamp.. För mig är du en förebild och du är jäkligt bra, vad du än själv tycker och det kommer jag att tjata om tills du själv tror på det igen!! Jag finns här för dig när helst du behöver, det vet du.. Jag önskar bara att jag kunde göra mer för dig..
Älskar dig!!

//Åsa




minatankar | 18 Jul, 2013 | Mina tankar | (372 Läst)

Tillbaka till rutinerna och vardagen

Så var semestern över.. Känns ju så där men oxå helt oki att börja jobba igen.. Jag älskar ju mitt jobb så någon jobbångest har jag inte, känner bara att visst skulle det vart nice med mer ledighet.. Det bästa med att börja jobba igen är ju att man återgår till sina normala rutiner, äter bättre, dricker nyttigare och sover på dom tider man ska sova.. Det enda som känns jäkligt surt är att jag och frugan inte kan göra något dom närmsta 4 veckorna.. När inte jag jobbar natt så gör hon det.. Men nu är det som det är och inte något vi kan göra åt det så det är bara att gilla läget.. :o)

Semestern har vart bra, vi har fått rå om varandra och gjort det vi har känt för utan krav på något.. Det behövde vi efter denna höst/vinter/vår.. Varit mycket i stugan och det har gjort sitt för själen.. Besöket till Myckelgensjö var både jobbigt och helande på en och samma gång.. Att vara där utan Java kändes i hjärtat men eftersom att det inte var ett regelrätt kennelläger så gick det bra trots allt.. Hade nog vart värre då, nu var vi där och umgicks och hade jävligt roligt tillsammans och hunderiet fick komma i sista hand.. Ibland måste man göra det som inte känns bekvämt för att ta sig vidare på något sätt, iaf så tror jag det..

Igår var det födelsedag, min födelsedag.. Jag bara älskar att fylla år, en dag på året som bara är min alldeles egen.. Det handlar inte om presenter eller uppmärksamhet på det sättet utan det är bara härligt att det är min dag.. Jag brukar gå omkring och sjunga Ja må ja leva för mig själv och le som ett barn på julafton..Varför vet jag inte, det bara är så..:o) Att jag sen blir äldre för varje år bryr jag mig inte ett dyft om så länge jag inte känner mig gammal så kommer det nog att fortsätta så..

Nu när rutinerna börjar falla på plats igen så ska jag öka min träningsdos, inte så mycket antalet pass utan mer intensiteten i dom.. Nu äntligen efter en höst och vinter som kroppen inte svarat på det sätt som jag vill så gör den äntligen det igen.. Det är så jäkla häftigt och jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag klarar av det jag bestämmer mig för att göra.. Häromdagen så sprang jag 17,7 km.. Så långt har jag aldrig sprungit förut.. Det är ju fantastiskt galet..:o) Så mer styrka och intensivare pass så kanske jag kan slå min bästa tid på tjejvasan nästa år.. Det är iaf mitt mål och det skulle vara så himla häftigt om jag fixar det..

//Åsa




En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor