Blogg gratis Logga in

Mina tankar

minatankar | 14 Maj, 2013 | Mina tankar | (492 Läst)

Det blir inte alltid som man tänkt

För inte allt för länge sen så bestämde jag och min fru oss för att vi skulle förändra våran livssituation.. Vi var ett par soffpotatisar.. Förutom att vi var ute med hundar i skog och mark så rörde vi oss inte mer än nödvändigt..Vi åt gott och drack ännu godare.. Jag har tur för jag är utrustad med en kropp som på något sätt bränner kalorier i alla fall och jag blir inte direkt tjock.. Några trivselkilon såklart men inte så mycket mer.. Frugan har dock inte samma tur..

Vi började med att se över våra matvanor och frugan gick med i viktklubb och vi började prenumerera på en tidning som kunde ge oss det som vi behövde.. Ingen av oss gillar att laga mat och fantasin vad gäller matlagning är inte heller nått som hör till våra bästa sidor.. Utrustade med detta så bestämde vi oss även för att få det att funka helt så skulle vi ju behöva börja att motionera oxå..

När man jobbar heltid och har två hundar och två katter och ett hus att ta hand om så finns inte tiden för att gå på gym.. Så vi tänkte att vi börjar springa, då kan ju hundarna följa med..En gång i tiden så gillade vi att just springa men det hade vi kommit i från.. Sagt och gjort, jogging fick bli vårt motionssätt.. Vi började lugnt, för det hade vi läst.. Cykelbanan som går mellan Sävar och Umeå fick bli vårt ställe.. Vi sprang 10 lyckstolpar och gick tre.. Satan så jobbigt det var!! Så här i efterhand så är det väl ett skämt att kalla det att springa men då tyckte vi att vi gjorde det..:o)

Vi kämpade på och ganska snabbt så kändes det bättre och bättre.. Vi började prenumerera på fler tidningar, denna gång löpnings och träningstidningar som hjälpte oss om hur vi skulle göra.. Vi upptäckte ganska så snabbt att det vi hade på oss när vi luffsade runt på cykelbanan var ju ett skämt.. Så i väg till Intersport för att få lite hjälp med klädvalet.. Snacka om att det blev så mycket lättare!! Det kände ju som att man inte hade några kläder alls på sig i jämförelse..

Vilken resa vi har gjort!! Frugan har gått ner drygt 20 kilo och jag har nog tappat 8 kilo.. Vi mår bättre och är piggare.. Vår träning har blivit en livsstil och vi gör den med ett leende på läpparna..Vi har sprungit blodomloppet och tjejmilen, jag har åkt Tjejvasan två gånger och kraftloppet en gång.. Det går framåt!!

Men nu till helgen är det så dax för det stora eldprovet.. Göteborgsvarvet.. För frugan.. Vi är anmälda båda två men det blir bara hon som springer och jag och Accta får heja på i stället.. Mitt år har inte vart det bästa rent träningsmässigt.. Magen har krånglat och de senaste veckorna har jag haft en efterhängsen förkylning och inte kunnat träna så mycket.. Ska man springa 2.1 mil så behövs det lite mer träning..

Det var egentligen inte meningen att jag skulle följa med ner alls.. Java var ju dålig och vi ville inte riskera att något skulle hända medans vi var borta.. Men nu när det blev som det blev så ska vi åka hela familjen på en liten roadtrip.. Trist på flygbiljetter som redan är bokade och betalda men vad gör man?!? Nu är det som det är och vi orkar inte bry oss faktiskt.. Att lämna Accta ensam hemma med hundvakt var aldrig något alternativ.. Vi ska göra detta till en mysig helg tillsammans, vi tre.. De tre musketörerna.. Ska bli skönt att få komma bort några dagar och andas annan luft för en stund och förhoppningsvis så får vi känna av sommarvärmen oxå.. Det skulle vara gött..

//Åsa




minatankar | 13 Maj, 2013 | Mina tankar | (516 Läst)

Den sorglösa tjejen

Jag saknar tjejen på bilden.. Den sorglösa, glada, tokiga tjejen på bilden.. Jag saknar hennes naivitet, hennes humor och de glittrande ögonen.. Jag saknar henne nästan lika mycket som jag saknar Per och Java.. Jag önskar att jag kunde få henne tillbaka..

2005 var livet så sorglöst och bra.. Nygift, sommar och vi var på Raskaboläger.. Nu så här i efterhand så kändes det som att livet lekte.. Sorgen hade inte kommit och hälsat på i mitt hjärta och det skrattade.. Hela tiden.. Så kändes det i alla fall.. Det kanske inte var så men nu så här i efterhand så skulle jag kunna göra vad som helst för att få uppleva det igen..

2009 tog sorgen ett ordentligt grepp om mitt hjärta och har inte lämnat.. Det kommer den nog aldrig att göra men jag skulle vara oerhört tacksam över om sorgen åtminstone kunde släppa taget lite grann om mitt hjärta..

Missförstå mig rätt, jag har ett bra liv och jag trivs fantastiskt bra med hur jag har det.. Det är inte många saker som jag skulle vilja ändra på.. Jag skulle bara önska att mitt hjärta fick vara sorglöst för en stund.. Helst för evigt men det vet jag inte kommer att hända.. Jag är bara så less på att vara ledsen.. Inte så att jag går omkring och gråter hela tiden.. Men lixom ledsen inombords.. Jag kan inte förklara det på ett bättre sätt, det är svårt..

Jag skulle vilja känna mig lätt igen, kunna andas lite lättare och inte känna tyngden.. Det är jobbigt att kämpa hela tiden.. Kämpa för att inte låta det ledsamma ta över helt och hållet.. Det låter väldigt deprimerande och det kanske det är, inte vet jag.. Men det är min vardag.. Kämpa är ledordet och det är något jag gör varje dag..

Jag saknar tjejen på bilden, jag vet att hon finns där någonstans inom mig och jag hoppas att hon orkar kämpa vidare så att hon en dag åter ska komma tillbaka och lysa upp min vardag.. Det är något jag skulle kunna göra vad som helst för att det skulle hända..

Låttexter ger mig en viss tröst mitt i all sorg och ledsamhet.. En låt som jag lyssnar mycket på när det känns som mest ledsamt är Pink's Beam me up.. Den stämmer så bra in på det jag känner och den klär min sorg i ord.. Jag vill dedikera den till Per och Java och jag skulle så gärna vilja att det kunde vara så...

Could you beam me up?
Give me a minute,I don't know what I'd say in it.
I'd probably just stare,
Happy just to be there holding your face.
Beam me up.
Let me be lighter, tired of being a fighter.
I think, a minutes enough.
Just beam me up.

//Åsa




minatankar | 11 Maj, 2013 | Mina tankar | (372 Läst)

En vecka

En vecka sen vaknade jag upp för första gången på 10 år utan min älskade kamrat.. En vecka sen!! Det har gått en hel vecka och ändå känns det som om det vore igår.. Denna vecka har varit ett enda stort töcken.. Dimmigt trots att det har vart soligt ute..

Jag vet inte hur jag har lyckats ta mig igenom denna vecka men på nått märkligt sätt har det gått.. Kanske för att jag har gått igenom sorg förut, min kropp kanske känner igen känslan och smärtan.. Jag vet inte..Jag vet att man inte ska jämföra sorg mellan människor och djur.. Eller det är åtminstone vad dom flesta tycker.. Men varför kan man inte det? Jag pratar inte om att ett människoliv är mindre värt än ett djurliv, eller tvärtom för den delen..Men varför måste man välja?!?

Jag kan inte säga att jag saknar min lillebror varken mer eller mindre än vad jag saknar Java.. Jag saknar dom på olika vis, jag saknar vad dom båda betydde för mig.. Var och en på sitt eget vis.. Den enda skillnaden egentligen är att jag visste att Javas dag skulle komma inom en 10-12 års period.. Det visste jag inte med Per.. Sorgen är nog inte helt lika när jag tänker efter men det har inget att göra med att den ena är en människa och den andra ett djur.. Min sorg mellan min mormor och min bror är inte heller helt lika..

Det finns människor som funnits i mitt liv som jag sörjer mindre, mycket mindre än vad jag både sörjer min bror och Java.. För mig är allt till syvende och sist hur mycket varelsen har betytt för mig i mitt liv.. Det finns ett gäng varelser som betyder oerhört mycket för mig och utan dom vet jag inte vart jag skulle befinna mig just nu... Java är en av dom varelserna.. En oerhört vacker varelse som stod vid min sida i vått och torrt och det är mer än vad man kan säga att många människor gör eller har gjort..

Så för mig kommer det att vara så här.. Mina djur betyder mycket för mig, jag fäster mig oerhört mycket vid dom och jag kommer att sörja dom på det sätt som jag tycker passar mig.. Vad än någon annan säger.. Andra människor har ingen rätt att döma min sorg och tycka att det är dravel.. Jag kommer att ta mig ur detta oxå, precis som jag gjorde med min bror.. Saknaden och tomheten kommer att komma och gå.. Men nu har jag verktygen så att jag inte behöver falla så handlöst ner i avgrunden som jag gjorde för fyra år sedan.. Det känns skönt mitt i allt...

//Åsa




minatankar | 09 Maj, 2013 | Mina tankar | (342 Läst)

Saker som är jobbiga att vara utan

Människan är ett vanedjur sägs det, det stämmer rätt bra in på djur oxå.. I synnerhet på Java.. Dagen började alltid med att hon kom runt på min sida av sängen och hälsade mig godmorgon.. Sen hoppade hon upp i sängen och gosade, det var oftast den enda stunden på dagen som hon tyckte att det var värt att få pussar och gos.. Hon skulle helst ligga på rygg, det var det bästa..

När jag sen förberedde mig för att hoppa till duschen så stod hon och väntade på att jag skulle lägga ut handduken på golvet så att hon kunde lägga sig på den, där låg hon medans jag duschade.. Efter det var det dax för frukost.. Då satt hon alltid vid min sida och hoppades att något skulle ramla ner.. Ibland gjorde det de, ibland inte..

Skulle hundarna lämnas hemma för jobb så var det dax för nästa vana.. Ut och göra ifrån sig och sen hopp till biabädden för att få sitt nuskamatteåka-godis..

Väl hemma igen så var hennes nos den första som stack ut genom dörren när jag kom hem.. Glatt viftandes på svansen.. I väg för att hämta en leksak för att sen gå runt och prata.. Berätta för mig hur hennes dag hade varit.. När middagen lagades så låg hon alltid alldeles intill, för det kunde ju trilla ner nått.. Ibland gjorde det de, ibland inte..

När middagen intogs så låg hon alltid vid min högra sida ihop rullad som en boll.. Ifall kvällen tillbringades framför tv:n så hade hon lite olika saker för sig.. Var hon inte sällskapssjuk så låg hon i sin biabädd under trappen, ville hon umgås så var det inte bara en leksak som skulle visas, snarare typ tio.. Helst med en massa ljud till..

När så klockan närmade sig 20 så fick vi ljudligt veta att nu var det minsann dax för mat!! Medans maten förbereddes så satt hon i sitt hörn vid diskmaskinen och kollade så att hon fick tillräckligt mycket..

Vid läggdax så hade vi en procedur som vi kallade för trappgos.. Hon gick och ställde sig halvvägs upp i trappen och väntade på mig.. När jag kom så stod hon kvar och väntade tills vi hade pussats lite och när hon tyckte att det räckte så gick hon upp..

Dagen var slut och vi gick och la oss och sen nästa dag så började allt om igen.. När jag tänker tillbaka på allt detta får det mig att både le med värme i hjärtat och att gråta för att jag saknar det så ofantligt mycket..Det står ingen och väntar på mig i trappen, det ligger ingen i biabädden, jag har längre inget sällskap i duschen, det är ingen som kommer upp i sängen på morgonen och vill gosa med mig.. Ingen kommer och visar upp sina leksaker på det alldeles speciella sätt som hon gjorde..

Vanorna som jag alltid tagit för givet ska finnas där för alltid finns inte längre där och det känns konstigt.. Jag måste nu hitta nya vanor utan henne och det känns märkligt, mycket märkligt och olustigt på samma gång.. Men jag är ju en människa som antagligen om ett tag har just gjort det, kommit på nya vanor.. Även utan henne..

//Åsa




minatankar | 07 Maj, 2013 | Mina tankar | (375 Läst)

Vänner för livet

Även om jag på nått sätt redan visste det så har dom senaste dagarna bevisat för mig så mycket jag har fått på köpet när jag köpte Java för 10 år sedan.. Fantastiska upplevelser och lärdomar som jag kan ta med mig i relationer med andra människor.. Hur simpelt allt kan vara, varför krångla till det lixom..

Men framförallt så har jag fått vänner för livet, vänner som verkligen bryr sig om mig och hur jag har det.. En kennelmamma som inte bara är en kennelmamma utan har blivit en av mina närmsta vänner, som har ställt upp inte bara när det gäller Javas väl och ve utan även när det gäller mig.. Som även påminde mig häromdagen om att cirkeln slutits..Jag ringde nämligen precis när Java hade fötts och låg i hennes hand, liten och blöt.. Jag ringde henne precis när Java lämnat oss.. Jag uppskattar hennes vänskap och hennes ärlighet och trots att Java inte finns längre så har jag en vän för livet..

Jag har fått lära känna en fantastisk människa i Eva, som inte bara får mig att skratta och må bra utan även hjälper mig på många andra sätt.. Att få höra, när man har tagit det svåraste beslutet någonsin, att hon är stolt över mig och att jag borde vara stolt över mig själv.. Det värmer så ofantligt mycket! Vi har gått igenom liknande saker i livet och även om vi kanske inte känner samma saker så är det så otroligt skönt att jag kan ringa henne när helst jag vill.. Hon är guld värd för mig!

Det är så många människor som har påverkat mitt liv på ett bra sätt genom denna fantastiska Raskabokennel.. Vi är som en familj och bryr oss om varandra.. Så mycket stöttning jag har fått när jag har haft det jobbigt med Java, många ord att ta med sig på vägen.. Så många värmande ord jag har fått vad gäller Java och även mig som matte..Jag nämner ingen så är ingen glömd.. Men ni vet vilka ni är och tack för att ni finns i mitt liv på ett eller annat sätt.. Ovärdeligt!!

//Åsa




minatankar | 07 Maj, 2013 | Mina tankar | (284 Läst)

Försäkring och allt annat

Ytterligare en dag har passerat, saknaden är densamma men nu har nog äntligen hjärtat hunnit med oxå.. Det är fortfarande lika tomt när bara en hund ska ha mat eller när hon inte ligger där hon brukar.. Men hjärtat har nog förstått nu att detta var det bästa för henne.. Inte det bästa för mig, men för henne.. Och det är ju det hundägarskap handlar om..

Jag är stolt över mig själv att jag var så oegoistisk att jag kunde hjälpa min älskade Java när hon som mest behövde mig.. Jag är stolt över att jag faktiskt höll mitt ord till henne och lät henne gå med värdighet.. Även om det var svårt så höll jag vad jag lovade.. Det känns bra!!

Idag så ringde jag då det samtal som på nått sätt gör det hela officiellt på nått vis.. Jag ringde och sa upp hennes försäkring.. Tårarna sprutade när jag hade lagt på.. Det kändes så definitivt, så oåterkalleligt.. Det gjorde ont..

Det är väl egentligen allt jag har orkat med att göra.. Matskålen står kvar, alla koppel, halsband, tjänstetäcken, spårlinor och spårselar hänger där dom alltid har gjort.. Jag orkar inte...Jag vill ha det kvar ett tag till.. Det får vara så.. Så länge..

//Åsa




minatankar | 05 Maj, 2013 | Mina tankar | (338 Läst)

Tjatigt?! Ja kanske men jag måste...

Få skriva av mig.. Jag gjorde ett stort misstag när jag förlorade min bror och det var att låta allting stanna inom mig.. Jag vill inte göra samma misstag igen utan denna gång kommer jag att skriva en massa om det jag känner och tänker.. Både på gott och ont kanske.. Men jag tänker att dom som bryr sig om mig och gillar mig står ut med det..:o)

Det är svårt med sorg på alla sätt och vis.. Det är svårt för den som har sorg och det är svårt för de som står nära.. Allas sorg är olika och även om man har vart med om samma sak så är det inte säkert att man känner och tänker lika.. När lillebror dog så sökte jag febrilt efter människor som hade och gick igenom samma sak som jag.. Det blev ett kall på nått vis, jag ville så gärna att det skulle finnas någon som skulle förstå mig.. När jag väl hittade en som förlorat sin bror så upptäckte jag att hon kände och tänkte inte alls som jag.. Inget fel med det, tvärtom..

Detta fick mig att inse att just min sorg var unik och jag behöver ingen som förstår just min sorg.. Så länge de som är nära låter en vara ledsen och stöttar en så räcker det.. Det behövs inte så mycket, det räcker med en blick, en kram eller bara en strykning över ryggen.. Att bli sedd och inte tagen som knäpp bara för att man sörjer, trots att det har gått 4, 7, 10 eller 16 år.. Att man får sörja trots att det "bara" är en hund..

Därför kommer jag att sörja min älskade Java så länge som jag behöver, det får mina nära ta och det vet jag att ni gör.. Tack för det!!

Som sagt en blick räcker långt och Java hade en blick som sa så mycket.. Den strålade av kärlek, beundran, livslust och förväntan.. När jag satt igår och gick igenom korten från min mobil så hittade jag ett kort som beskriver allt detta.. Den kommer jag att bära med mig resten av mitt liv.. Min underbara, tokiga pupp.. <3 <3 <3

//Åsa




minatankar | 04 Maj, 2013 | Mina tankar | (361 Läst)

Ont så ont

Ögonen värker av både feber och gråt, näsan rinner av samma orsak och hjärtat gör så ont av saknaden.. Tänk vad jobbigt det kan vara av att bara gå en simpel promenad.. Det spelar egentligen inte någon roll vart jag vänder mig så påminner ALLT om Java, allt..

Jag väntar henne när jag förbereder mat till djuren, jag väntar henne när jag vaknar, jag väntar henne när jag går upp eller ner för trappen, jag väntar henne till och med när jag sitter på toa.. Hon var med mig överallt, vad jag än gjorde så var hon efter mig med blicken som sa: Vad ska vi göra nu matte? Med den ständigt viftande svansen..Ständigt redo för nya äventyr..Ständigt glad och levnadsglad.. Oj vad jag saknar det!!

Java var en väldigt glad hund och svansen gick på henne hela tiden.. En simpel promenad var oftast det roligaste hon någonsin gjort.. Svansen stod som en sabel över ryggen på henne och svajade fram och tillbaka, det var en fröjd att se.. Hennes förväntningar på livet var enormt och hon tog vara på varenda liten sekund..

Skratten både åt henne och tillsammans med henne har varit många och jag fick ett sista tillsammans med henne när hon ville leka med bollen inne hos veterinären bara minuter innan det var slut.. Sån var hon min hjältinna.. Bekymmerslös och levnadsglad och en fantastisk fin vän..

Dagen idag har vart värre än igår, det är kanske först nu som jag börjat ta till mig att hon är borta.. Jag väntar på henne hela tiden, har kommit på mig själv flera gånger idag.. Vänt mig om på promenaden för att se vart hon är, tittat i Bia bädden efter henne, höll på att ta fram klass till henne i morse..Jag tycker mig höra hennes tassar över golvet, det kanske jag gör oxå.. Min förhoppning är att hon har hittat hem till oss och att hon är med mig här trots allt..

Älskade, älskade mattes hjärta.. Det gör så ont utan dig!!

//Åsa




minatankar | 03 Maj, 2013 | Mina tankar | (340 Läst)

Hon är inte längre vid min sida

Min älskade, älskade Java finns inte vid min sida längre.. Saknaden är enorm, tomrummet likaså.. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska klara det.. Jag vet att jag kommer att göra det men jag vet inte hur, inte än..

Det har kretsat kring just de där orden, inte än.. Beslutet har kunnat skjutas upp till. inte än.. Men igår gick det inte längre och inte än förvandlades till nu är det dax.. Mitt förnuft skrek åt mig att detta var det enda rätta, medans mitt hjärta bromsade ända in i slutet..

När jag låg sked med henne på golvet inne hos veterinären så skrek mitt hjärta NEJ.. Jag ville bara öppna munnen och skrika: NEJ, låt henne vara.. Resa mig upp och ta med henne någonstans där vi kunde få vara, bara jag och hon, som det var förut.. Men jag var tyst och lät henne glida i från mig.. Det var det absolut jobbigaste och samtidigt lättaste beslut jag kunde ta, förnuftsmässigt.. Hjärtat skriker fortfarande nej och det gör ont, så ont..

Samtidigt så känner jag ett lugn inom mig.. Sedan i augusti har det gnagt en oro i mig om hur det ska bli, om hur hon mår och kommer hon att berätta för mig.. Kommer jag att märka det.. Hennes hälsa har ju inte vart på topp men hon har hängt med och hon har hängt med bra.. Men så igår så både märkte jag och hon berättade för mig..

Hon har berikat mitt liv på ett sätt som är svårt att förklara, hon har hjälpt mig genom sorg, glädje, tokigheter och mycket, mycket mer.. Jag avslutar med att använda mig av Linns ord: "Hon var ju min allra, allra, allra bästa vän.. Även om det låter konstigt att en hund kan vara det, men hon var det"..

//Åsa




En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor