Blogg gratis Logga in

Mina tankar

minatankar | 21 Apr, 2013 | Mina tankar | (379 Läst)

Eftertanke och inspiration

Man tar mycket i livet för givet och tänker att det händer aldrig mig.. Sen när det väl händer något traumatiskt i ens liv och man ställs öga mot öga med döden så blir ens prioriteringar annorlunda.. I alla fall till en början.. För rätt så fort så fasas man in i livet igen och även om man kämpar med näbbar och klor så dras man med av sin omgivning.. Så är det i alla all för mig..

Jag försöker och lyckas ganska så ofta med mina nyvunna värderingar på mitt liv, men jag misslyckas en massa oxå.. Naturligtvis så beror ju allt på mig, det vill jag påpeka.. Jag är en känslomänniska och påverkas rätt så lätt av andra människor, både på gott och ont.. Detta är något som jag jobbar med och hoppas att med åldern så ska det bli bättre..Det är svårt när negativa människor spyr ut sin galla över allt och inget, mest små jävla skit grejer.. Enligt mig!

Så kommer dessa ljusglimtar som gör att jag kommer på rätt spår igen! I morse var det en kille på nyhetsmorgon som heter Kristian Gidlund som kämpar med sin obotliga cancer.. Tilde de Paula frågade vad han lägger sitt fokus på och hur han lyckas.. Hans svar ska bli mitt nya mantra: Jag har inte tid med tjafs om småsaker, mitt liv är för kort för det.. (Nu kanske detta inte var ordagrant men budskapet är det samma).

Nu jäklar ska jag bli bättre på att prioritera i mitt liv och prioritera bort tjafset!! Jag lägger för mycket energi på saker som jag inte kan påverka och på människor som ändå inte kommer att ändra sig utan fortsatt kommer att reta gallfeber på mig om jag tillåter dom.. Så snälla mina nära vänner, tappar jag fokus kan ni väl hjälpa mig på rätt köl igen.. Jag behöver det och skulle vara er evigt tacksam!

Blev så inspirerad idag så nu har jag beställt hans bok: I kroppen min.. Tack Kristian för att just du fick mig på rätt köl idag..:o)

//Åsa




minatankar | 20 Apr, 2013 | Mina tankar | (382 Läst)

Svåra beslut

För ganska så exakt 10 år sedan så fick vi hämta hem Liten Java.. Denna underbara, viljestarka, ursöta lilla varelse snirklade sig redan vid 3 veckors ålder djupt in i mitt hjärta och denna kärlek har bara växt sig starkare genom åren.. Nu är hon 10 år drygt och hennes tid börjar rinna ut, tror jag.. Hon har lurat döden många gånger och det är vid ett flertal tillfällen som vi trott att vi skulle måste släppa taget om henne.. Men hon har varje gång kommit tillbaka och blivit sitt vanliga livliga jag igen..

Det började redan vid 8 månaders ålder när hon fick en ganska elak fraktur på hennes ena bakben och med tanke på att hon var och är en sån aktiv hund så beslutade vi oss för att om hon inte skulle bli bra så fick hon sluta sina dagar.. Men bra blev hon och hon har kunnat springa som en galning genom åren och som hon har sprungit..:o) Hon har inte varit snäll mot sin kropp och det som har stått i vägen har hon inte hoppat över eller krupit under, hon har sprungit igenom det.. I alla fall försökt..:o)

Det har vart svåra magsjukor, öron och ögon inflammationer, halsinfektioner med två operationer som följd, krångliga talgkörtlar som vi har fått operera bort och säkert mer som jag glömt.. Men hon har hela tiden kommit igen tack vare sin levnadsglädje.. Förra våren räknade vi nog alla i flocken med att nu var det tack och godnatt.. Hon magrade väldigt och mådde inte alls bra.. Efter ett gott råd av en god vän så körde vi avmaskning på henne och ipps, vipps så piggnade hon på sig och gick upp i vikt igen.. Allt var då frid och fröjd tills semestern.. Några dagar innan vi skulle åka hem från västkusten upptäckte vi en juvertumör och ridån gick ner igen..

På den påföljande undersökningen hos veterinären så upptäcktes att hennes lymfkörtlar i halsen var alldeles förstora och dom misstänkte att hon fått lymfom.. Allt blev svart.. Jag skulle förlora min älskade Java!! Röntgen gjordes, prover togs och hon undersöktes från topp till tå.. Veterinärerna kliade sig i huvudet och undersökte lite till.. Men alla röntgenplåtar såg bra ut och likaså proverna..Java var ett mysterium som dom inte kunde förstå.. Dom upptäckte dock att hon har spondylos i ryggen som gör att hon måste gå på rimadyl resten av sitt liv..

Allt har flutit på fint under vintern och det enda som har stört är hennes ögon (som hon behandlas för) och några inflammerade talgkörtlar.. Visst ser man på henne att hon har blivit gammal och inte orkar som hon gjorde förr, men hon hänger på och är pigg och glad.. Häromdagen upptäckte jag en så kallad hotspot på ena kinden och för att vara på den säkra sidan så beställde vi ett besök hos veterinären om hon skulle behöva få antibiotika.. Väl där så ville jag ta ett blodprov för att kolla upp hennes lever och njurvärden, dessa värden blir dåliga när dom äter rimadyl..

Jag skulle få vänta för svaren skulle komma direkt.. Hade väl förväntat mig att det inte skulle se lika bra ut som i somras men så säger veterinären att hon har förhöjt socker! Ridå.. Herregud kan hunden inte få vara ifred? Ut för att ta ett kissprov som inte visade något och veterinären kliade sig i huvudet.. Igen.. Ja denna hund blir ingen klok på, jag har inte lyckats på 10 år..:o) Provet skulle i alla fall skickas i väg på analys för att verkligen säkerställa om det var diabetes eller inte..

Dagar av vånda och kulmen kom igår, känslorna tog över och tårarna bara strömmade ner för mina kinder.. Var det nu dax att jag skulle förlora henne, var tiden inne? Hur vet man? Skulle jag låta henne behandlas för diabetes om det visade det sig att det var det? Vad gör man när man ser att hon inte vill släppa taget utan vill vara med, trots henne små åkommor? Frågorna var många och jag hade inga svar, inte ett enda!! Jag tittar in i hennes ögon och kärleken till livet och till mig som strömmar ur dessa bruna ögon gör att jag kan inte ta något beslut.. Inte än..

Dagen avslutades i alla fall med att veterinären ringde och sa att det inte var diabetes..:o) Så jag behöver inte ta detta beslutet nu, hoppas jag..

Min älskade Java i sina bästa år




minatankar | 06 Apr, 2013 | Mina tankar | (327 Läst)

Musik både smärtar och helar

Musik har alltid varit en stor del av mitt liv.. När jag är ledsen tar jag min tillflykt till musikens värld men musiken gör mig även glad och får mig att minnas en massa saker.. Den hjälper mig även igenom hårda träningspass och långa nätter på jobbet, städning och mycket annat.. Jag älskar även att sjunga till och även om jag inte är bäst på just det så är jag inte sämst heller..:o)

Texterna fascinerar mig och när jag var yngre så satt jag framför min bandspelare och lyssnade och skrev ner varenda text.. Jag älskade när texterna fanns med när jag köpte skivan och gjorde dom inte det så lyssnade jag om och om igen tills jag fick det rätt på papperet.. Låten blir bättre om jag kan relatera till den på nått vis.. Dom gångerna mitt hjärta brustit så har texterna hjälpt mig i mitt sorgearbete och framförallt dom låtarna med hjärta och smärta..:o)

Jag är en allätare vad gäller musik och kan inte sätta mig själv i ett speciellt fack, är det en melodi och en text som tilltalar mig så faller jag pladask.. Mycket av den musik som jag lyssnar på och har lyssnat på genom åren kommer ifrån min bror.. Han har introducerat mig för band som Crowded House, Live och Takida, men även tro det eller ej.. För Pink..:o) Han ansåg alltid att det var han i familjen som hade bäst musik smak.. Där är vi än idag oeniga om men jag måste ge honom cred för det mesta av det han spelat för mig har vart bra.. Förutom när han har vart inne i sina perioder av märkliga musik val såsom: Iglesias Sr ( jo det är faktiskt sant, till hans försvar ska väl sägas att han var tonåring;o)), David Bowie och Mötley Crue.. Inte min typ av musik..

All denna musik har efter hans bortgång i mångt och mycket vart svårt för mig att lyssna på.. Framförallt Takida, varför just dom vet jag inte.. Visst har jag lyssnat men inte i samma utsträckning som förut.. Det är många gånger som jag suttit vid hans grav för att spela ny musik för honom och Takida låtarna är alltför smärtsamma att spela.. Jag gör det men det gör så ofantligt ont.. Så när min fru berättade för mig att Takida skulle komma till Umeå och att hon så gärna ville att vi skulle gå och se så var det med blandade känslor jag sa ja.. Eftersom att jag är en människa som inte vill vara rädd för något och gärna facear det som är jobbigt så bestämde jag mig ganska så snabbt.. Vad är det värsta som kan hända lixom?

Igår var det då dax för denna konsert.. En boxroom tour som dom själva kallar den för, lite mer intimare än en vanlig konsert.. Vi fick jättebra platser tack vare våran vän Linda och satte oss tillrätta förväntansfulla.. In kommer bandet och när Robban tar första tonen så kom oxå min första tår, jag grät mig igenom hela första låten.. Känslorna som blossade upp i mig kunde jag inte hantera utan tårar, det var en blandning av saknad,sorg, ilska, kärlek och lycka.. Saknad över att vi inte kommer att kunna dela musiken på samma sätt som tidigare, sorg över att inte få uppleva detta tillsammans med honom, ilska för att allting är så jävla orättvist, kärlek till honom för att jag har musiken som hjälper mig att minnas och lycka för att jag gick dit och för att jag lever!

Konserten var fantastisk och det var inte slut tårar bara för att den första låten tog slut, det kom fler och mot slutet var det nog mest lättnad och saknad tårar som kom.. Lättnad för att det kändes som att jag behövde detta, jag behövde det för att kunna lyssna igen.. För att inte vara rädd för smärtan som Takidas låtar har fått mig att känna.. Pga detta så hittade jag en ny sång med dom som har gått varm på Spotyfi idag...

Reason to cry.. Fantastik låt med en text som beskriver hur jag känner när det gäller min bror... I mångt och mycket iaf..

All I want
All I need
Is to make you breathe
All that I want
All that I need
Is to make you breathe

Please begin to breathe

//Åsa




En bloggtjänst levererad av DistansData Webbyrå E-butik och Hemsidor